alias Kvasthilda

Vad larvig man kan vara.

 

I måndags for jag till jobbet iklädd svarta leggings, töjbara "jeanskjolen", en topp och en lite längre kofta. Strumpor också förstås. Igår klädde jag mig likadant tyckte jag. Fast när jag hade jobbat några timmar upptäckte jag att jag hade glömt ta på mig kjolen.

 

Jag hade alltså topp, leggings och långkofta. Inget konstigt med det, va? Helt normalt. Ingen som påpekat ens att kjolen saknades. Ändå kändes det plötsligt som om jag gick med rumpan bar.

 

Varför? Jag går ju i löpartajts utan att känna mig naken? Och smala stretchjeans! Jag hade ju dessutom kofta som hängde ner en bit. Rumpan var inte alls bar. 

 

Jag som trodde jag hade kommit över det här. Att jag hade blivit vän med hela min kropp, även rumpa och lår. Men jag kände mig obekväm. Byxlös liksom. Fast jag var ju egentligen kjollös, inte byxlös. Fast det gick över ganska snabbt. Andra människor har ju leggings på sig. Utan kjol, utan långtröja eller tunika. Leggingsen var inte ens söndernötta på insidan låren som dom ofta är (då kan man komma undan genom att ha kjol eller långtröja) utan hela och rena. Det fanns inget att dölja! 

 

Tydligen finns det lite att jobba med fortfarande. Jag som använt skrikigt batikmönstrade leggings ska väl kunna gå i svarta, enkla leggings utan att känna mig oklädd?

 

Idag lät jag helt enkelt bli att ta på mig kjolen. For på jobbet i leggings, topp och kofta, sneakers och oknäppt vårkappa och med en färggrann sjal runt halsen. Nu är det vår! Och sluttramsat tycker jag. Mer ben åt folket. Och lår och rumpa!