alias Kvasthilda

Jo, men jag är här. Jag har ju lagt ut fredagsfoton så jag är inte alldeles inaktiv.

 

Hjärnan är särdeles aktiv just nu. Kroppen inte fullt så. Jag har fortfarande ont i benet. Ichiasnerven fortfarande i kläm. Det är dock lite bättre nu sedan jag blivit fem kilo lättare. Jodå, jag har smygbantat här, utan att skriva på bloggen. Det ni. Nå, det var faktiskt ingen hemlighet, jag lät bara bli att tala om det för allt och alla. Jag körde pulver och den här gången gick det bra. Fem kilo på tre veckor. Bra jobbat. Nu är tanken att jag ska fortsätta gå ner genom att äta vettigt. Den gamla fina handregeln ska komma till heders igen: Tre nävar frukt och grönt och en handflatas storlek och tjocklek av magert protein till frukost, lunch och middag och hälften till mellanmål på eftermiddagen. Det går väl så där. Vissa dagar har gått bra, andra har varit sämre. Men jag äter i alla fall inget godis, det tycker jag är väldigt bra gjort. Jag är inte ens sugen. På semestern unnade Mannen och jag oss en glass och en gång delade vi på en bulle och i Storuman på en bakelse som gick under beteckningen "slabang".

 

Ja, du läste rätt, smygsemestrar gör jag också. Först två veckor på mc i maj och sen en vecka i juli. I maj for vi till Nederländerna och Tyskland. Många mil blev det. Men vi hade trevligt och åt och drack gott och mojade oss. 

 

I juli for vi norrut. Arvidsjaur, Stora sjöfallet, Kiruna, Lofoten och sen Bodö och hemöver via Arjeplog. Vi bodde på hotell och vi åt god mat den här gången också. Dock undvek vi pommes frites och liknande vilket var ganska lätt eftersom vi höll oss i Sverige och Norge. I Nederländerna och Tyskland är det svårare. Där verkar pommes frites vara nåt man måste ha till maten, ungefär som vi har lingonsylt. Eller tyttebärsyltetöj. Det fick jag till "Mammas fiskgratäng" i Svolvaer i Lofoten. Det var inte som min mammas fiskgratäng. Det var ingen sås utan det var fisk i form, kryddad med korianderfrö och gratinerad med ströbröd ovanpå. Verkade vara makrill eller strömming om man gick efter konsistensen och med tanke på tillbehören: kokt potatis, rivna morötter, skirat smör och, som sagt, lingonsylt.

 

Det var inte så mysigt när det brann på andra sidan berget heller. Inte så mysigt att se röken hemifrån och se helikoptrarna åka precis över gården för att släcka elden. Inte så mysigt att få besök av polisen som vill veta hur många och vilka som bor i huset utifall det blir aktuellt med evakuering. En konstant spänning som man inte insåg att man levde med förrän den försvann. Förrän man var säker på att elden var inringad och det bara var en fråga om eftersläcking och kontroll att det inte blossade upp igen. Har inte varit uppe till Colldéns på tre veckor. Det ser väldigt annorlunda ut där nu när dom har gjort brandgator. Vindskyddet har brunnit ner förresten. Det gör det hela lite verkligare på något vis, lite otäckare. Jag brukar ju GÅ dit! Jag får väl göra mig en tur dit i helgen. Kanske. Jag vet inte om jag vill se eländet. 

 

I lördags var Mannen och jag på vår traditionella tripp till Näsåker och Urkult. Vi brukar ta motorcykeln och åka och titta på marknaden. Vi har aldrig varit inne på själva festivalen men nån gång ska vi har vi sagt. Denna gång åkte vi dock padda istället för motorcykel. Det enda vi köpte var en thaitallrik och så kaffe och varsin chokladboll (hmm...). Inga haremsbyxor, kristaller eller amuletter. Är jag fördomsfull tycker ni? Åk dit själva och studera folk. Det är intressant. Varje gång ställer jag mig frågan: är dom så här året om eller klär dom upp sig för festivalen? Jag kutar förvisso runt i haremsbyxor här hemma (och även offentligt ibland) och jag syr mina egna kläder och är helt för jämlikhet, jämbördighet, solidariet med andra människor och en rättvis fördelning av resurser men........ jag vet inte. Kanske det är där skon klämmer. När blir det bara yta och när vet man att det är på riktigt?