Hur det går?

Jodå, det går ganska bra. Lite svårt att komma in i rutinerna men det är ju bara andra dagen jag jobbar så det är väl inte så konstigt. Och alla barn är olika. Innan man lärt sig alla namn och hur dom är...... 
 
Herman började skolan i måndags, samma dag som jag började jobba. Nu blir det buss halv sju varje morgon igen. Den här veckan fick jag perfekt schema för det för jag börjar klockan sju. Bara att skjutsa Herman och sen åka till Bispan. Mannen väcker Haqvin strax innan sju och så har han ställt alarmet själv också. Han blir ju större han med och kan ta eget ansvar för sina morgonrutiner. Han kliver upp och kokar gröt och går till bussen själv, inga problem. Finns det ingen som kan tjata så MÅSTE man ju göra det själv....
 
Växer och blir stor, ja. En dag förra veckan när vi stod vid köksön och gjorde fika insåg jag plötsligt: vad bred han är om axlarna. Vad lång han ser ut. Kan han ha vuxit om mig? "Kom hit får jag mäta!" tyckte jag. Han var längre än jag! En halv centimeter längre! Attans! Jag har ju tyckt att rösten hans har mörknat och att ögonbrynen börjar likna hans brors (och deras morfars!). Han HAR vuxit i sommar. Ja, han är ju tretton år.
 
Nu har jag inga barn längre. Bara ungdomar. Jag har svårt att referera till dom ibland. "Jag ska fråga barnen" låter så smått. "Jag ska fråga grabbarna" låter så ospecifierat. Vilka grabbar då? "Ungdomarna" låter konstlat. Äsch, jag får väl välja ett uttryck och träna in det så det känns bra. Vi ropar fortfarande "BARNA!" när vi vill dom både nåt och svar får vi, åtminstone från Haqvin. Detta (och att jag är på dagis) påminner mig om en dagiskompis till Herman som länge kallade honom "Ba-ba". "Ba-ba!" ropade han. "Jaa, vad är det?" svarade Herman. Det borde vara bevis att det inte spelar så stor roll vad man ropar!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0