Bekännelse

Ibland upptäcker man saker om sig själv som man, ja, man kanske visste det egenligen men inte att det var en SÅ stor böjelse. 
 
Jag talar om porslin. Vitt och blått porslin. 
 
Härom veckan satt jag vid köksbordet, Mannen stod vid köksbänken och öppnade överskåpet och jag kände mig plötsligt så glad när jag såg in i skåpet så där på håll. Där, på mittenhyllan, stod mina två tekoppar med fat jag köpte på loppis i sommar, bredvid dom blå dessertskålarna mamma hade med sig när dom kom hit och till höger om dom en stor helblå tekopp. Det var så fint! Oj, tänkte jag, vad var det där för känslor? Är jag kär i blåvitt porslin?
 
På förmiddagen drack jag te i min fina tekopp och kom att tänka på det där. Vi har ju faktiskt fruktskålen också, en stor porslinsskål från Gustavsberg som heter Bukett. Sen har jag några udda fat i nåt engelskt porslinsserie som heter Old Britain Castles. En liten kanna i blåglaserad keramik. En lite blå kruka i köksfönstret. Nej, jag samlar egenligen inte...... Men tydligen gör jag det ändå på nåt vis. Det blåvita liksom samlas hos mig. 
 
Vårat kök är vitt vitt vitt med röd- och vitrutigt golv. Vita spetsgardiner. Vitt bord med svarta stolar. Stilrent, lite nygammalt romantiskt. Kanske det blåvita passar in i den miljön? Det ligger faktiskt en blåvitrutig duk på köksbordet just nu.....
 
Kanske jag ska samla lite mer medvetet ändå. Jag gillar det ju. Uppenbarligen. Men jag vill inte ha en massa oanvända saker i skåpen, ska jag köpa porslin så ska det användas också. Inga dammsamlare! Så mycket plats har vi inte i köksskåpen och så stor är inte min kärlek till prylar. Men det behöver ju inte vara så stora saker. Jag har inget emot udda småskålar och fat, speciellt om man håller sig till en enhetlig färskala. Blåttvitt till exempel. 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0