alias Kvasthilda

Nu har jag varit och köpt mig ett begagnat ljusbord! Det dök upp i köp- och säljgruppen och jag slog till direkt. Det dumma är att jag inte minns vad det var jag gjorde när jag saknade ett ljusbord. Har ju till och med bett Mannen tillverka ett åt mig men det har inte blivit av än. Men nu behöver han inte det!

 

Ställde ut det i ateljén så fort jag kom hem. På klippbordet för jag vet inte riktigt än var jag ska förvara det. Konstaterade att det är en jäkla röra i ateljén just nu. På klippbordet och golvet står kassar med tyger som jag fått och inte sorterat in ännu. Presentpapper och tejp ligger kvar sen jag slog in svärmors present. Den stora kakburken med band och grejer som jag fick av U står kvar på sybordet. Golvet är skitigt för jag har gått in med vinterskorna på. Usch! 

 

Det är inte ens "kreativt kaos" - det är vanlig jävla oordning!

 

Jag måste städa. Plocka undan och sortera in. Dammtorka, dammsuga och skura. Jag kanske måste göra det nu på en gång. 

Promenerade runt Rasan innan lunch. Drygt fem kilometer och det gick riktigt bra. Kände mig nästan helt normal. Vädret var lite tråkigt bara, grått och ett par plusgrader. Mötte M med lilla E i vagn. Dom skulle gå bort och äta lunch. Trevligt för dom. Själv åt jag min soppa i min ensamhet efter promenaden. 

 

Det där lät ju deprimerande. Nejdå. Det är inte synd om mig. Potatis- och purjolökssoppan är ganska god. Eller så är allt gott, nu när jag äter så lite. 

 

Igår for vi till Ö-vik en snabbsväng. På vägen hem sa Mannen "Men jag måste få köpa nåt att äta i alla fall.". Jamen så klart han fick det. Skulle jag förbjuda någon att äta? Själv tog jag en Cola Zero och en Nutrilett shake. Inte kul, nej, men det kommer att finnas hamburgare i framtiden för mig, det är jag säker på. Men inte just nu.

 

Verkar bli påsklov för mig också den här veckan. Skönt att få sova på morgonen. En paus innan jag börjar jobba igen på måndag. Jojomen, förstår ni, nu blir det heltid ända till augusti. Bra va?

Igår gick jag runt och tokflinade ute på gården. Solen sken. Det var flerafleraflera plusgrader. Isen har blivit till issörja. Gruset har kommit fram. Och jag kände att jag borde vara ledsen för att det inte går att åka skidor längre men istället tänkte jag att nu kan man snart ta fram cykeln. 

 

Tänk att det är lika fantastiskt varje vår. Solvärmen, ljuset, snön som smälter bort. Snart tittar tussilagon fram som små solar. Man kan hänga undan vinterkappan. Man behöver inte frysa. Skogen luktar solsken.

 

Visst var vintern härlig också, med snö och skidåkning och skoterutflykter men det pirrar ändå lite extra i bröstet när man ser snön smälta bort och man känner solvärmen. 

 

Jag kan ha inbillat mig men jag tyckte banne mig jag hörde tranor igår!

Nu är påsken över och vi har ätit mat och tårta och godis så det nästan sprutat ut ur öronen. Och umgåtts så man nästan lessnar på varandra. Fast det går över fort. 

 

Farfar och H kom i torsdags. Sören hade fixat påskägg åt H, B och mig. Påskägg för vuxna. Fiffigt va? 

 

Fredagsfotot 2016-03-18

Kommer ni ihåg vad jag skrev om att jag ville ha stöd i mitt beslut, vilket det än blev? Nu ska jag berätta.

 

Imorgon börjar jag med VLCD - very low calorie diet. Pulver, ja. Det som jag tidigare har haft svårt att tänka mig. För att jag gillar mat och för att bara dricka shakes/äta soppa låter så tråkigt. Men det är tråkigt att vara tung och osmidig också. Faktiskt. 

 

Nej, det här inlägget ska inte handla om min fysiska form eller min kroppsform. Det ska handla om försvunna saker.

 

Igår blev jag tillfrågad om jag kan göra potatisgratäng till helgen. Ja, det kan jag ju. Men var är ugnsformen? Den stora, i aluminium, den som jag brukar göra lasagne i. Den stod inte i hörnskåpet där den ska vara och den fanns inte i nåt annat skåp. Kan den ha blivit kvar hos Lillens? Jag vet att vi hade den där i julas för jag gjorde Jansson i den. Men vart tog den vägen sen? 

 

Skrev till B och frågade om dom fått med sig formen hem. Nej, dom hade den inte. Gick till Lillens och letade, i skåp och i skafferiet och i ugnen. Ingen form. Hur kan en så stor form bara försvinna? Min bästa lasagneform dessutom. 

 

Det kanske är nån slags förbannelse hos Lillens för det har försvunnit fler saker där. En dag i fjol när vi skulle göra i ordning för gäster upptäckte vi att det fattades badlakan. Och inte bara ett utan säkert FEM stycken. Hur kan så många badlakan försvinna bara så där? Man råkar väl inte packa med sig fem badlakan utan att märka det? Handdukar fattas också. Vi for på Ikea och köpte nya så det finns full uppsättning nu men ändå. Vart tog dom vägen?

 

Förra veckan när vi gjorde i ordning för gäster upptäckte vi att det stora röda underlakanet var borta. Men vad är det här!? Det har ju inte bott nån här på flera veckor. Inte går väl nån in här och stjäl ett underlakan?? Jag fick rota fram ett ur skåpet hemma. Tur att vi också använder dubbellakan. Fast om vi tar dom till Lillens blir vi ju utan hemma förstås. Vi måste göra en inköpsresa snart med andra ord. Skaffa fler lakan och kanske fler badlakan med, om det ska fortsätta på det här viset. Jag tror jag köper en märkpenna också.

 

Jag gillar inte när det försvinner saker. Jag känner mig senil. Fast det säkert inte är mitt fel att jag inte hittar sakerna så känns det obehagligt på nåt vis. Och obegripligt. Stjäla underlakan?

 

Jag funderar om badlakanen kan ha råkat följa med några hem efter nån bastukväll. Jag måste nog skicka ut en efterlysning:

 

Hallå, alla ni som har bott eller badat hos Lillens - har ni fått med er badlakan eller handdukar hem? 

 

Fast ibland lämnar folk kvar saker också. Det ligger ett par badbrallor i hallskrubben såg jag. Men om du okände badare vill ha tillbaka dom får du vänta till efter helgen för det kommer gäster idag.

 

Sen jag skrev om besöket på Itrim har jag fått flera förslag på metoder att gå ner i vikt, bland annat 5:2 och LCHF. Tack för peppen. Jag förstår att ni tycker det är bra metoder eftersom dom har funkat för er men det är kanske inte den sortens uppmuntran jag behöver. 

 

Alla metoder att gå ner i vikt funkar om man håller fast vid dom. Jag har räknat kalorier och det har funkat. När jag inte gått ner beror det på att jag ätit mer än mitt kalorimål. Enkel matematik. Men svårt lik förbannat. 

Det jag behöver är stöd - oavsett vilken metod jag väljer. Vare sig det är LCHF eller 5:2 eller Nutrilett eller tallriksmodellen. Slippa höra "Men du är väl inte tjock!", "Man måste kunna göra undantag ibland!" eller "Det där är inte bra, gör så här istället".

 

Just nu är jag förkyld och orkar inte tänka på sånt. Jag äter det jag är sugen på, vilket ändå inte blir så mycket när jag mår som jag gör. Dessutom är det påskvecka och det kommer släkt och det blir mat och godsaker så viktprojektet får vänta tills helgen är slut.

 

Men på måndag, då kör jag. Då drar jag igång med en rivstart. Jag har gjort en riktig plan den här gången, nerskriven på papper, tidsbestämd och allt. Nu behöver jag bara ha några trogna supportrar som hejar på mig, ända in i mål. Är ni med mig?

 

 

När jag pratade med mamma i telefon i lördags morse och hon frågade vad vi tänkte göra i helgen var mitt svar: jag vet inte, jag har inte planerat nåt särskilt. Nån timme senare började Mannen tala om det där jobbet han skulle kolla på nere i Stockholm, resan som han skulle kombinera med att hämta en Citroënmotor på vägen hem. Dessutom skulle han hämta en hästtransport åt en bekant. Han kände att han inte hade tid att vara borta på måndagen, alldeles för mycket att göra på jobbet. "Jag tänker kanske fara i eftermiddag redan, ta in på hotell och göra allt imorgon söndag så man är hemma på kvällen. Måste bara kolla att alla inblandade kan. Ska du med?"

 

Minisemester? Hotellfrukost?! Absolut! 

 

Medan han ringde runt och försökte få ihop logistiken hann jag göra en sak jag planerat nämligen färga håret. Hittade en påbörjad förpackning hårfärg när jag städade badrummet sist. 

 

 

Ringde Itrim igår och meddela mitt beslut. "Det är inte er det är fel på, det är mig", typ. Hon sa att hon förstod att det är svårt när man inte har en fast inkomst. Hon sa att jag kan ju tänka på det vi pratade om i måndags, om att det är när orken tryter och jag har planerat dåligt som jag äter fel och för mycket. Skaffa en plan för såna tillfällen. Det har hon alldeles rätt i. 

 

Nåt måste samtalet i alla fall ha gett för nu har jag hållit min kaloribudget i två dagar. I tisdags tog jag en promenad på fem kilometer och igår morse innan jobbet dansade jag latin fusion i 30 minuter. Det ni! Och jag har tagit om av grönsakerna och salladen om jag inte blivit mätt av första portionen.

 

Idag fyller svärmor år så ikväll blir det tårta. Men jag är inte orolig att jag ska äta för mycket. Jag litar på mig själv nu. 

 

Nu ska jag måla på ögonen och åka och jobba!

Efter att ha sovit på saken (alldeles för lite som vanligt) har jag bestämt mig för att INTE skriva in mig på Itrim. Orsak: jag har inte råd att betala 590 kr i månaden när jag inte vet hur mycket jag får i lön nästa gång. Ja, även om jag hade haft ett fast jobb tycker jag faktiskt det är dyrt. 

 

Nej, jag får väl återgå till min gamla kaloriräkning. Det funkar ju, bara jag är noggrann och inte ger upp bara för att det är tråkigt. Fortsätta gå på träningen på måndagar och onsdagar. Åka skidor så mycket jag kan. Det gick ju bra för tre år sen! Jag KAN gå ner i vikt själv - och sen ska jag banne mig stanna där!

 

Idag blir det dock ingen skidåkning. Det är åtta plusgrader och smältvattnet forsar utmed vägarna. Jag har svårt att tycka illa om det, fast jag gärna hade haft minusgrader och mer skidåkning. Det är så skönt med solvärmen! Men jag tror inte att vintern är slut riktigt än. 

 

Öppnade idag så jag har redan slutat jobba. Nu har jag ätit "mellis" hemma med mig själv som sällskap och nu ska jag svida om till Lakritskvinnan och ta en riktigt lång promenad i solskenet!

Idag var jag in till stan. Jag hade bokat en tid på Itrim för ett samtal om vad dom har att erbjuda. Jag är så jäkla less på att det inte händer nåt med vikten. Less på att vara tung. Jag står bara och stampar på samma ställe känns det som. Kanske dom kan ge mig en knuff tänkte jag. Motivation.

 

Och det verkar dom kunna. Men jag vet inte. Det blir mycket pengar för mig, även fast dom gör avdrag för träningen om man har mer än fem mil och vill sköta den själv. Och jag tänker då inte åka 10 mil enkel resa för att träna när jag har fullgoda träningsalternativ nere på byn. 

 

Man skriver oftast in sig på två år, för att få en bra uppföljning när man gått ner dom där kilona. Och det är ju bra. Att hålla vikten är nästan en större konst än att gå ner. Två år blir även billigare per månad än om man skriver sig för bara ett år eller månadsvis.

 

Men det blir många pengar på två år när man räknar på det. Många pengar när man som jag inte vet hur mycket man får in varje månad. Och kommer jag att orka fara in till stan varannan vecka för dom där gruppträffarna? Och uppföljningen var fjärde vecka.Tänk om jag lessnar? Då är pengarna bortkastade. 

 

Eventuella soppor och pulver ingår väl inte i priset antar jag (om det blir det alternativet). Ännu mer pengar. 

 

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte. 

 

Nu är jag irriterad. Så blir jag när jag har ett viktigt beslut att fatta. Rastlös och irriterad. Vilken tur att jag ska byta om precis nu och åka ner på Hammarn och skaka rumpa och vicka på höfterna och dansa SKITEN ur den här kvällen! 

 

Fredagsfotot 2016-03-11

 

 

Fredagsfotot 2016-02-26

 

Nämen? Det blev skoteråkning idag med, kan ni tänka er?

 

Jag bara spelar förvånad. Turen var planerad sen igår. Grabbarna klev upp redan klockan tio - på en lördag!- för att vi skulle komma iväg i tid. Kors i taket. Jag packade ner kaffe och oboy och en massa annat ätbart. Fast lingonsylten blev visst kvar hemma i kylen...

 

S och M och lilla E följde också med. Dom hade också packat med sig en massa godsaker. Det blev med andra ord en flerrätters meny.

 

Vi åt kolbulle, korv, toast med ost och skinka, pinnbröd med ost och oregano och grillad banan med mörk choklad. Vi började fundera på om man skulle kunna stoppa nåt annat i den grillade bananen. Nougat kanske? Och pinnbrödet, skulle man inte kunna blanda i finstrimlad skinka i degen, tillsammans med osten och oregano? Då skulle det ju bli ännu mer pizzaliknande. Man skulle kunna ta tortillabröd och fylla med nåt gott och göra paket som man värmer i smörgåsjärnet. 

 

Man kanske skulle göra en bok om utemat? Idéer verkar vi inte ha brist på. Man kan bli less på kolbullar också. 

 

Nu är vi hemma. Jag luktar lägereld känner jag. Undrar vad vi ska äta till middag? Jag är inte speciellt hungrig egentligen. "Kanske det räcker med 'mysfika'?" föreslog Herman när jag förde middagen på tal för en stund sen. Ja, varför inte? Koka några ägg, skära upp grönsaker, röra ihop ett par dipsåser. Har vi några chips i gömmorna, tro?

Igår jobbade jag inte så då hade jag tänkt att göra lite administrativa saker på förmiddagen, som att skicka iväg gamla teliaroutern och bläckpatronerna och köra iväg plast och glas samt handla lite. Sen på eftermiddagen tänkte jag åka skidor och greja med fotografier och så avsluta dagen med att gå på damernas fredagshundring på bastun. Mannen skulle åka skoter med ett par bekanta och visa dom buan och andra trevliga ställen. 

 

När jag kom hem från Hammarn stod dom på gården och skulle precis åka. Solen sken. Skotrarna glittrade förföriskt. "Du ska inte med då?" frågade Mannen. "Jag ska bara gå in med matvarorna och så byta om!" blev mitt svar. 

 

Så istället för skidåkning blev det en tur först till buan och sen till Kälsjön. Vi stekte kolbullar och korv vid Fjärdingen och njöt av vädret. Åkte sen leden hem med en sväng upp till Kåtan. 

 

 

Kom hem vid fem. Tänk vad länge det är ljust nu! Klockan sex gick jag ner till bastun och hade en trevlig kväll med damerna. Det kändes extra skönt att sätta sig i en varm bastu efter att ha varit ute hela eftermiddagen. 

 

Nu har jag filat på ett nytt blogginlägg i flera dagar men det blir bara svårare ju längre jag väntar och ju mer jag funderar så nu kör jag bara. Just do it, som dom säger i visan. Eller så har jag läst det nånstans. 

 

Kort sammanfattning av den oskrivna tiden: 

 

Vi har fyllt år, Haqvin och jag. Ätit tårta och fått blommor och presenter. Åt mig själv bakade jag en morotstårta, dekorerad med kanderade valnötter, åt Haqvin kanelbrownie med saffransglasyr i tårtformat. Chokladrulltårta med hallonphiladelphiafyllning som alternativ till dom nötallergiska eller till dom som ville fika mer. 

 

Jag har jobbat, jag har åkt skidor när jag hunnit och vi har åkt lite skoter. Det har snöat i flera omgångar. 

 

Jag har äntligen rivit ut allt ur skåpet under diskbänken och målat vitt därinne. Hade tänkt köpa återvinningsbehållare på Ikea längre fram i tiden men då kom Mannen på att han hade köpt såna till Lillens förut men inte använt dom. Jaha, vad bra. Fast det var bara tre stycken. Men det är ju en början. Då kan man slänga plast och metall och annat direkt under diskbänken istället för att gå ut på verandan med det för det gör vi för det mesta inte utan det hamnar ovanpå bänken i väntan på att nån ska gå ut med det. Fråga mig inte varför men så är det.