Sjung om studentens lyckliga dag
Igår gick Herman ut. Jag borde vara glad men istället känner jag mig bara trött och ledsen. Varför är det så?
Vi hade ju en trevlig dag igår. Vi for in till Östersund tidigt på förmiddagen, vi fyra och en kompis till grabbarna. Herman i kostym och mössa, så klart.
När vi kom till stan gick Herman till teatern och vi andra gick och tog en stödfika på Wedemarks. Sen köpte vi en ros och gick tillbaka till bilen och hämtade plakat och presenter att hänga om halsen. Och så ställde vi oss utanför teatern och väntade.
Solen sken men det var inte så varmt som tidigare i veckan. Och så blåste det. Så klart, vi var ju i Östersund. Hur kunde jag glömma att det alltid blåser där?
Till slut kom dom ut, klassvis. Hermans klass gick ut sist, tillsammans med El och energi eftersom dom bara var fyra stycken i hans klass. Jag lyckades få ett kort på alla fyra, trots alla huvuden och plakat som var ivägen och trots att dom skingrades så fort. Ja, jag knäppte flera kort på honom. Ändå känns det som om jag velat knäppa ännu fler. Men det är svårt att vara fotograf och deltagare samtidigt. Jag ville ju jubla och vinka och krama om honom också.
Sen stod vi och kollade när dom andra åkte iväg på sina flak. Herman ville inte, det var han säker på. Han hade fått erbjudande hänga på häromdagen ifall han ångrat sig men gjorde inte det. Och han måste ju få göra det som känns bäst för honom. Det var två till från hans klass som inte åkte flak så helt udda var han inte. Dom såg i alla fall ut att ha kul, dom som åkte. Men vilket jäkla liv det är med musikanläggningarna!
Vi gick på BBQ garden och åt lunch istället. Mycket gott var det. Herman var nöjd.
Sen for vi och handlade lite till middagen som vi ska ha ikväll och sen for vi hem. När vi kom hem kände jag mig plötsligt så trött. Jag lade mig i soffan för att vila lite men kunde inte slappna av. Istället blev jag ledsen. Tårarna bara rann. Mannen kom in och undrade vad det var. Jag kunde inte svara på varför jag var ledsen.
Och det gick inte över heller. Jag plockade i diskmaskinen med tårarna rinnande. Jag vispade ihop smeten till tårtan storgrinandes. Till slut ryckte jag åt mig en banan och tryckte i mig. Jag kände mig inget hungrig (vi åt mycket till lunch) men tänkte att kanske jag behöver höja blodsockret ändå. Till slut lugnade det ner sig. Fast jag kände mig nere resten av kvällen och lade mig tidigt.
Vaknade halv sju, fortfarande svullen runt ögonen och med huvudvärk och jätteont i axeln. Kunde inte somna om. Minns att jag drömde att vi var på semester på några skärgårdsöar med jättebranta sidor. Kanske det är semester jag behöver?
Jag har levt flera veckor med det här. Att jag ska komma ihåg att lämna in foto till plakatet, att jag ska påminna Herman om att göra klart och lämna in dom sista uppgifterna, att se till att kostymen passar, att bestämma var vi ska äta och när. Innan dess har jag skjutsat honom till och från bussen i tre års tid. Klivit upp i ottan för att han ska komma iväg till skolan. Jo, Mannen har skjutsat ibland men det är när jag inte har kunnat och för all del, den senaste tiden när jag jobbat heltid har Herman gått hem ibland. Men det är mest jag som burit honom på mina axlar. Kanske inte konstigt att dom gör ont?
Sen tjopp, så sprang dom ut genom dörren. Det gick så fort.
Kanske jag är ledsen för att dom satt vid sina datorer på kvällen, som vilken annan fredag som helst. Inget firande på stan med kompisar att slitet i skolan är över. Men Herman är Herman, jag vet ju det. Jag slipper i alla fall oroa mig för att han är ute och super och råkar illa ut.
Och vi ska fira honom här hemma ikväll. Hur jag nu ska orka det. Är det normalt att känna så här när ens barn tar studenten?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Nog känner man sig lite vemodig allt när barnen tar studenten. Är som om man tappar en liten bit av dom. Vuxenvärlden tar vid på nåt sätt. Sen kommer så småningom tiden med flick/pojkvänner. Då känns det som man mister en bit till,fast man unnar dom allt gott. Min svärmor sa alltid att man inte mister dom då. Man får en till ist. Så sant,så sant.
Trackback
