Efterlysning

Lakritskvinnan har sprungit och gömt sig i ett mörkt hörn tror jag. Har inte promenerat sen i måndags och cykeln står bredvid bron och känner sig ensam och bortglömd. Löpning ska vi inte tala om. Jag törs knappt testa efter det senaste misslyckandet då jag fick så ont i höften. 
 
 
Men det har varit mycket i mitt huvud dom senaste veckorna. Det har inte fått plats nån superhjälte som drar ut mig på äventyr i skogen och på vägen. Fast varje gång jag sett en cyklist eller annan motionär när vi har varit ute och åkt har jag blivit sugen. Jag vill också! 
 
Och nu kan jag ju faktiskt cykla till och från jobbet varje dag om jag vill. Herman har sommarlov. Jag behöver inte skjutsa honom! Det ska vara när jag behöver handla då som jag tar bilen. Inte lätt att packa sex liter mjölk, limpa, 2 kg hushållsost och diverse grönsaker och konserver på en cykel utan pakethållare och sen ska man dessutom ta sig uppför pålgårdsbacken. Jo, jag har klämt dit cykelkorgen som satt på gamla cykeln och man kan ha ryggsäck, jag vet. Men det får vara nån måtta på hurterierna. I alla fall så här i början. 
 
 
Vikten går nedåt i alla fall, om än långsamt. Vill man kan man läsa om det här:
 
http://aliaskvasthilda.blogg.se/iform/

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0