Hon är tillbaka och hon är galen!
Plötsligt, utan minsta förvarning, dyker hon upp ur dunklet. En svartklädd gestalt - oväntat stark, envis, målmedveten. Lakritskvinnan, en superhjältinna som ständigt överraskar.
Samling med Måndagsklubben vid slalombacken igår. Vi skulle ut och gå. UPP för slalombacken. Jo, precis så. Rakt upp. Eller rakt är det väl inte men ni förstår vad jag menar.
Det var jobbigt!! Man får upp flåset på en gång och det finns liksom ingenstans att ta igen sig på vägen upp. Då måste man stanna och vila. Det fick jag göra några gånger, tro mig. Inte gick det fort och inte gick det lätt men jag tog mig upp på toppen! Flåsande som en blåsbälg. Tror banne mig att jag hade blodsmak i munnen. "Andas!" tyckte mina träningskamrater när jag satte mig ner bredvid dom. Jamen det är ju det jag gör...
Sen gick och sprang vi bilvägen ner. Jo, jag sprang faktiskt bitvis, jag som inte trodde jag skulle springa nåt. Men jag var väl uppvärmd av backpromenaden.
Ja ni ser ju på kartan, alla pauser på vägen upp. Men sen gick det fint. Ner kommer man alltid som dom säger!
Kommentarer
Trackback
