alias Kvasthilda

I onsdags var jag till stan och följde Herman på återbesök till lasarettet angående huvudvärken. Kan väl berätta att röntgen inte visade nånting farligt så det är vanlig migrän han har men det var inte det som det här inlägget skulle handla om. Det skulle handla om stil. 

 

Igen. För det här skrev jag om förra sommaren också. Var är min stil?

 

På jobbet är det svårt att vara snygg. Det är risk att man får färg, snor, mat och en massa annat på dom och man tvättar sönder dom. Varför får inte dagispersonal arbetskläder förresten? Jag begär inte att jag ska få det, jag som bara är vikarie, men dom som är ordinarie? Ett par, tre välsittande toppar/t-shirts i bra kvalitet som tål att tvättas många gånger, två par arbetsbyxor, vindtäta ytterplagg, både jacka och byxor. Hade dom varit snickare hade det varit en icke-fråga. 

 

Efter läkarbesöket passade jag på att gå lite i affärerna medan Herman var på akupunktur. Fick ett presentkort på KappAhl när jag fyllde år och även pengar så jag gick dit för att kika om jag hittade nåt. Gjorde samma när vi var i Sundsvall förra helgen men då blev jag bara på dåligt humör. Det finns ju inget!!! Jag provade några jeans då och även i onsdags men allt är så jä****a smalt så varenda bula på kroppen syns! Och så är det stretch i allt. Håller inte in nånting. Det är som att dra på sig ett linne när det är en korsett man behöver. Nä jag får harva på med mina gamla jeans som jag knappt kommer i just nu. Och gå ner dom där kilona så jag inte blir byxlös.

 

Har sett både på Hammarn och i stan att folk går omkring i jeans som inte alls sitter åt utan är lösa så det måste ju finnas. Raka, vida ben och så ihopdraget med pös nertill. Såna kan jag tänka mig, med mina nya, vita högskaftade sneakers som jag visserligen inte köpt än men som jag vill ha. Såg en tjej i kanske trettioårsåldern på Ica häromdagen som hade såna pösiga jeans med vita sneakers till. Hon hade en kofta med intressant skärning och var kortsnaggad. Jag gillade hennes stil. Jag ångrar att jag inte sa det till henne. Då kanske hon hade kunnat tala om var hon köpt byxorna. Och så hade hon förmodligen blivit glad.

 

Varför kan man inte bara säga sånt till folk? Varför är det så svårt? Syrran berättade att det var en som ropat det till henne när dom var i USA. "I like your style, ma´m!" Tror hon hade svart kjol, zebrarandig sjal och rosa gympadojjor. Förut tyckte jag inte gympadojjor till kjol var snyggt men nu tycker jag det är helt ok. Det kanske har med åldern att göra? I onsdags när jag for till stan hade jag bytt om till klänning, heltäckande tunnstrumpor och "tantskorna" med klack. Kofta utanpå klänningen och så vårkappan. I stan var det kallt och blåste. Ja, vad trodde jag, att det skulle vara vår och varmt? Jäklar vad ont jag fick i benen och fötterna efter ett tag! Längtade efter tjockare strumpor och gympadojjor. Vad är det med kroppen?! Är det tanten som tittar ut?

 

Det skulle så klart vara lättare att klä sig snyggt OCH bekvämt med en större klädbudget. Tyvärr tillåter inte en barnskötarlön inom kommunen detta. Och på tal om detta är det dags att fara till jobbet nu. I grå mjukisbrallor, vit topp och turkosmönstrad huvtröja. Hej, fredag, här kommer jag!