Semester 2012: Språket

Hade tänkt att jag skulle repetera kursen i italienska innan vi for på semester. Fast det blev aldrig av. Äh, det funkar väl med engelska. Hoppas jag. Eller kroppsspråket.
 
I Österrike gäller tyska och det läste jag i gymnasiet. För evigheter sen alltså. Och nån större praktik i språket har jag inte. Det får man heller inte om man inte pratar det.....
 
Mannen pratade engelska i Österrike, trots att han också läst tyska. Fegis, tyckte jag. Han förklarade då att om han skulle börja prata tyska, då tror folk att han verkligen KAN tyska och då pratar dom så fort att han inte hör vad dom säger. Hm, det ligger nånting i det. Men jag försökte i alla fall peta in lite tyska då och då. Försökte få barnen att lära sig lite också. Dom fick prova att läsa menyn själva. Ja nu stod det ju även på engelska på många av dom så nån överkurs var det väl inte men Haqvin lärde sig i alla fall "Käse" och "Tomaten" och "Schinken" - och "Knohblauch"! Men JAG fick meddela att han skulle ha pizzan "ohne Knohblauch"....
På campingen i Italien frågade tjejen i receptionen om jag föredrog tyska eller engelska. Aha, får man välja? Då tar jag engelska, tack. Fast jag tycker ändå man kan peta in dom ord man kan på det inhemska språket, i alla fall när det gäller "tack" och såna småord. Jag menar, hur svårt kan det vara att säga "grazie" eller "danke"? Eller "birra" för den delen. :)
 
Fast visst kan det bli rörigt, man vet inte vilket språk man ska prata till slut.
 
 
Vi övernattade på ett B&B i italienska alperna på väg tillbaka till München. Damen i receptionen visade sig inte kunna mycket engelska alls. Vi fick väl till nån kommunikation ändå och pratade rum och pris. Hon kastade sig på luren och konfererade tyst med någon. Hon förklarade sen att hon inte hade hand om rumsbokningarna, hon var barista där. Och det sa hon alltså på italienska - och vi begrep. Märkligt va? Det var ägaren hon konsulterade i telefon.
  
Nå, vi kom fram till ett pris och så frågade hon nåt. "Det där känner jag igen" tänkte jag. Jag såg förmodligen ut som en nolla i fejset för till slut skrev hon "10" på pappret och pekade på Haqvin. Aha, hon vill veta hur gamla barnen är! Vad heter det, vad heter det..... undici! Och quattordici. Sen uppstod fenomenet som Mannen ville undvika: Hon pratade italienska med mig - jättefort.... Jag hajade inte vad hon sa men det såg hon tydligen för hon drog iväg med oss och VISADE istället, hur man använde kortet för att komma in genom bakdörren som var låst. Kroppspråket funkar bra, sa ju det!
 
Vi gick och åt på en restaurang i närheten och när vi var klar och skulle gå säger servitrisen "ciao!" och då svarade Haqvin "ciao!" och i samma andetag vände han sig mot mig och utbristast förtjust "jag sa "ciao"!" Hehe. Det lossnar till slut.
 
Vid frukosten blev det som dagen innan. Baristan förklarade på italienska hur man använde juicemaskinen och att kaffemaskinen inte funkade utan vi fick tala om vad vi ville ha så hämtade hon i baren. Inga problem. Fast hon var nog lite brydd att inte Herman inte ville ha kaffe, inte ens en cappoccino, haha.
 
På Münchens flygplats skulle jag köpa ett par koppar kaffe medans vi väntade på att få kliva ombord på planet hem.  När jag kom till kassan visste jag plötsligt inte vilket språk jag skulle använda. Vilket land är jag i? Ska jag prata svenska, tyska eller engelska? Tror min språkhjärna blev överbelastad där ett tag. Det som kom ur munnen var engelska. Det funkade, med en viss förvirring angående om jag skulle ha mjölk i kaffet, för då fick jag ta själv längre bort på disken, eller om jag skulle ha två latte. Detta på engelska med tysk brytning. Men kaffe blev det! Å andra sidan, om jag hade beställt "två kaffe" på ren svenska så kanske det hade funkat det med?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0